Omplaceringsskyldighet

I samband med en uppkommen arbetsbristsituation är arbetsgivaren skyldig att undersöka om det finns någon omplaceringsmöjlighet för berörd arbetstagare att utföra annat arbete hos arbetsgivaren.

Enligt 7 § 2 st. Lag (1982:80) om anställningsskydd (”LAS”) är en uppsägning inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Gällande denna omplaceringsskyldighet konstaterar Arbetsdomstolen i avgörande AD 2016 nr 15 att omplaceringsskyldigheten i princip kräver att det finns en ledig befattning som arbetstagaren skäligen kan omplaceras till. I uttrycket att ”det är skäligt att kräva” ligger bland annat att arbetstagaren ska ha tillräckliga kvalifikationer för den lediga befattningen (AD 2006 nr 110 och prop. 1973:129 s. 242 f.).

Kravet på tillräckliga kvalifikationer innebär att arbetstagaren ska ha de allmänna kvalifikationer som normalt ställs på tjänsten och att arbetsgivaren inte får ställa upp strängare krav på kvalifikationerna. Väl värt att noter är att kravet ”tillräckliga kvalifikationer” fastställs utifrån vad som skulle ha gällt som minimikrav i samband med en nyanställning av tjänsten (jmf AD 2012 nr 86). Arbetsgivaren har dock rätt att bestämma vilka kvalifikationskrav som ska gälla för tjänsten så länge dessa inte framstår som obefogade eller överdrivna eller utgör försök att kringgå lag eller avtal eller annars strider mot god sed på arbetsmarknaden. Finns författningsreglerade krav på tjänsten och arbetsgivaren vill tillämpa dessa kan arbetsgivaren göra det (se AD 2013 nr 67).

Arbetsgivaren ska även kunna tåla en viss inlärningstid innan arbetstagaren satt sig in i och behärskar de nya arbetsuppgifterna om det inte finns fog att kräva att arbetstagare genast prestera ett fullgott arbete (AD 2016 nr 15). När det kommer till vilka kvalifikationskrav arbetsgivaren ställer på en tjänst som utgör ”tillräckliga kvalifikationer” och huruvida en arbetstagare saknar dessa ”tillräckliga kvalifikationer” för att utöva tjänsten åligger det arbetsgivaren att bevisa sambandet mellan det uppställda kravet och bristen på kompetens hos arbetstagaren (se AD 1978 nr 84).

För arbetstagare med faktisk kompetens att utföra visst annat arbete hos arbetsgivaren och som arbetsgivaren har möjlighet att omplacera, men arbetsgivaren anser att arbetstagaren saknar kompetensen för att utföra arbetet blir frågan ytterst en sak för domstolen att avgöra. I denna situation kan en arbetsrättsjurist på Advance Juridiska Byrå med stöd av förekommande bevisning hjälpa dig som arbetstagare att analysera dina möjligheter till framgång i domstol, samt förhandla frågan med din arbetsgivare.